Idag har vi en hel del med diagnoser. De växer och finns i klassrummen, ibland sedda tydligt men oftast gömda i skuggan. Vems fel är det? Det är attityderna som finns runtom som gör att dessa diagnoser haglar över eleverna, något som DN lyfter fram i och som tyvärr stämmer.
Vi måste först och främst se till att varje diagnos är baserad på undersökningar och inte utomståendes privata åsikter men vi bör även se till att lyfta alla dessa olikheter som normalt. För det är norma
lt att vara tillbakadragen, överaktiv eller kreativ till max. Var går gränsen egentligen för vad som anses vara normalt och vem bestämmer det? Jo, vi i samhället. Diagnoserna i Sverige är i större mängd än vad de är i andra länder och anledningen är för att det anses vara normalt att vara en aning högljudd och ta för sig. Inte i Sverige dock och det är därför det blir konstigt när man trycker ner en elevs personlighet och inte använder dess egenskaper till något bra och positivt. För den eleven kommer blomstra då, när den inte trycks ner av ständiga diagnoser och analyser.
