Jag har sett det för många gånger. Barn som osynliggörs, vars åsikter viftas bort som oviktiga eller barnsliga. Men barns röster är inte bara ljud i periferin – de är centrala för deras egen utveckling och för ett rättvist samhälle. FN:s barnkonvention, som äntligen blev svensk lag den 1 januari 2020, slår fast barns grundläggande rätt till delaktighet. Men en lag på pappret är inte nog. Vi vuxna måste aktivt arbeta för att göra denna rättighet till verklighet, varje dag, i alla sammanhang. Det handlar om att se barnet som en kompetent individ med unika perspektiv och rättigheter, inte som ett objekt för vuxnas beslut.
Barnkonventionen sätter barnets röst i centrum
Barnkonventionen är kristallklar, särskilt när det gäller barns rätt att komma till tals. Rätten för varje barn som kan bilda egna åsikter att fritt uttrycka dem i alla frågor som rör barnet är tydligt fastslagen i Artikel 12. Och det viktigaste: barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad. Detta är ingen rekommendation, det är en skyldighet för oss vuxna och för samhällets institutioner. Det innebär att vuxna och beslutsfattare måste lyssna på barns perspektiv och ta hänsyn till deras åsikter i relevanta sammanhang. Det handlar inte om att barn ska bestämma allt, utan om att deras perspektiv måste finnas med i underlaget när beslut fattas. Oavsett om det gäller familjen, skolan, vården eller samhällsplanering – beslut som påverkar barn ska fattas med barn, inte bara om dem.
Denna rättighet är också oupplösligt kopplad till Artikel 6 i Barnkonventionen, som handlar om varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Även om artikelns huvudfokus ligger på rätten att överleva och utvecklas fysiskt, mentalt, emotionellt och socialt, finns en direkt koppling till delaktighet. En nyckelfras i artikeln säger att ’Barnet har rätt att få ta ansvar och påverka sin situation i relation till ålder och mognad’. För hur kan ett barn utvecklas fullt ut om det ständigt förminskas och fråntas möjligheten att påverka sin egen situation? Delaktighet är alltså inte bara en demokratifråga; det är en förutsättning för barnets sunda utveckling. Genom att delta lär sig barn att uttrycka sig, argumentera, förstå konsekvenser och ta ansvar – färdigheter som är avgörande för att växa upp till självständiga och ansvarsfulla vuxna.
Verklighetens hinder för barns delaktighet
Trots att lagen och konventionen är tydliga, ser verkligheten ofta annorlunda ut. Jag möter ständigt berättelser om hur barns röster ignoreras, misstolkas eller helt enkelt inte efterfrågas. Det finns djupt rotade hinder som vi tillsammans måste riva ner.
Vuxennormen står i vägen
Alltför många vuxna bär på en skepsis, en inbyggd idé om att vi ’vet bäst’. Denna utbredda vuxennorm, där vuxnas perspektiv och erfarenheter automatiskt värderas högre och ses som mer korrekta än barns, är ett enormt hinder. Vi ser det i skolan, i socialtjänsten, inom vården och till och med inom forskningen. Professor Elisabet Näsman, som forskat kring barns delaktighet, belyser hur vuxna ofta talar om barn istället för med dem. Detta skapar en skev och ofullständig bild av barns verklighet och behov. Som Näsman understryker har barn, precis som alla andra medborgare, rätt till delaktighet. Den maktordning där vuxna har tolkningsföreträde måste utmanas – vi måste våga lyssna på riktigt och ifrågasätta våra egna antaganden.
Särskilt utsatta barn i LSS-processer
Barn med funktionsnedsättningar är en grupp som är särskilt utsatt när det gäller bristande delaktighet. Forskning från Högskolan Väst visar tydligt att barn i utredningar om stödinsatser enligt LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) ofta har mycket begränsad delaktighet. Handläggare förlitar sig ofta på föräldrarnas beskrivningar av barnets behov, och det saknas metoder och verktyg för att direkt kommunicera med barnet, särskilt om det finns kommunikationssvårigheter. Föreställ dig själv att sitta i ett möte där avgörande beslut om ditt liv och din vardag fattas, utan att du fullt ut förstår processen eller ges möjlighet att uttrycka din egen vilja. Det är oacceptabelt. Studien understryker behovet av barnanpassat informationsmaterial, bildstöd och kommunikationsmetoder som Samtalsmatta (’Talking Mats’) för att säkerställa att alla barn kan komma till tals. Forskarna vid Högskolan Väst har till och med utvecklat konkret material för att stärka barnens röst i dessa processer.
De osynliggjorda barnen med frihetsberövade föräldrar
En annan grupp som ofta glöms bort och vars röster sällan hörs är barn med en förälder som är frihetsberövad. Uppskattningsvis har cirka 30 000 barn i Sverige en förälder i fängelse eller frivård, och totalt berörs runt 160 000 barn årligen av att en förälder lagförs. Dessa barn hamnar lätt i kläm, fyllda av frågor, oro, ilska och kanske skam. De behöver information och stöd för att förstå och hantera sin situation. Organisationen Solrosen gör ett ovärderligt arbete genom att erbjuda individanpassat stöd, krissamtal och samtalsgrupper där dessa barn får en röst och en trygg plats. Men det är skrämmande att hela 79 procent av Sveriges kommuner, enligt tillgänglig data, saknar specifika insatser för denna utsatta grupp. Skolan och elevhälsan har här ett enormt ansvar att våga ställa frågor om familjesituationen, att lyssna utan att döma och att erbjuda stöd eller lotsa vidare. Att inte få prata om sin situation, att inte bli sedd och hörd, är att bli berövad en viktig del av sin barndom och sin rätt till stöd och utveckling.
Från fina ord till verklig handling för delaktighet
Att skapa verklig delaktighet handlar inte om en enskild metod eller checklista, utan om ett grundläggande förhållningssätt som måste genomsyra allt vi gör. Det börjar i det lilla, i vår vardagliga interaktion med barn. Hur pratar vi med barnen i våra liv? Lyssnar vi genuint på deras argument och funderingar, även när det är obekvämt eller utmanande? Tar vi deras känslor och upplevelser på allvar? Det handlar om att bygga tillit och visa respekt från tidig ålder, att se dem som de kompetenta individer de är.
Anpassade metoder och trygga rum är nyckeln
För att barn ska våga och kunna uttrycka sig behöver vi anpassa våra metoder och miljöer. Det handlar om att ge information på ett sätt som barn förstår, anpassat efter ålder och mognad. Det kan innebära att använda visuella hjälpmedel som bilder eller samtalskartor, särskilt för barn med kommunikationssvårigheter. Framför allt handlar det om att skapa trygga, tillåtande och barnvänliga miljöer där barn känner sig bekväma att dela med sig av sina tankar och känslor. Forskare som intervjuar utsatta barn måste vara särskilt lyhörda och flexibla. Elisabet Näsmans råd till forskare är relevanta för alla vuxna som möter barn: var medveten om maktbalansen, låt barnet ha inflytande över mötets form och plats när det är möjligt, och var beredd att hantera svåra ämnen med äkta lyhördhet. Det handlar om att aktivt utmana den vuxna maktpositionen och skapa en atmosfär av jämlikhet och respekt.
Strukturer som garanterar inflytande
Utöver det personliga bemötandet behöver vi också skapa och stärka formella strukturer där barns röster systematiskt tas tillvara och ges reellt inflytande. Elevråd i skolan är en viktig grund, men det räcker inte. Vi behöver fler initiativ som Uddevalla kommuns Ungdomsfullmäktige, där ungdomar mellan 13 och 19 år får möjlighet att agera remissinstans i kommunala beslutsprocesser. Sådana forum ger inte bara ovärderliga inspel till beslutsfattare ur ett ungdomsperspektiv, de är också en fantastisk skola i demokrati och samhällsengagemang för de unga som deltar. Det är viktigt att formerna för delaktighet anpassas till barnens ålder och mognad samt till den specifika kontexten.
En framtid byggd på barns röster är en starkare framtid
Att ge barn rätt till delaktighet är inte att förminska vuxnas ansvar – tvärtom, det är att utöva det på ett klokare, mer informerat och mer respektfullt sätt. När vi på allvar lyssnar på barn får vi tillgång till perspektiv, idéer och lösningar som vi annars skulle missa. Vi fattar bättre beslut som faktiskt fungerar för dem de berör allra mest. Samtidigt stärker vi barnens självkänsla, deras tro på sin egen förmåga och deras förståelse för och tilltro till demokratiska processer. Vi investerar i framtida medborgare som är engagerade, ansvarsfulla och vana vid att göra sina röster hörda och delta i samhällsbygget.
Att ignorera barns röster är att stjäla en bit av deras barndom, att förminska deras värde och att i förlängningen försvaga vårt samhälle. Låt oss istället tillsammans bygga en framtid där varje barns röst räknas, där delaktighet är en självklarhet i alla led och där vi vuxna ser det som vår främsta uppgift att lyssna, stötta och möjliggöra. Det är hög tid att vi på allvar inser att barns röster inte är någon avlägsen framtidsmusik – de finns här och nu, och vi måste lära oss att lyssna och agera. Låt oss fortsätta kampen för att varje barns röst ska bli hörd och respekterad.
